·•Naken Sanning•·

 
Jag hatar allt jag är.
Jag hatar min mage, mina lår och mitt ansikte.
Jag skäms över allting!
Jag vill inte visa mig själv, min kropp.
Jag känner mig riktigt maktlös.
 
Jag är inte populär, vet inte ens om folk tycker om mig.
Antagligen hatar dem mig.
Jag är inte söt eller snygg, jag vet.
Jag vill vara som de fina tjejerna..
 
Jag vill kunna vara glad.
Inte ha dessa tårar som bränner bakom ögonlocken.
Inte ha den jobbiga klumpen i halsen att pressa ner.
Inte känna mig jobbig och ivägen för alla.
 
Jag önskar att någon kanske skulle kunna tycka om mig.·•
Jag antar att det aldrig kommer att bli så igen.
Hallå, jag har ju sett mig själv.
Jag kan liksom inte komma undan, jag lever med denna kroppen.
Spelar ingen roll om jag bantar, gymmar, går på diet osv.
Även om jag blir smalare så blir jag inte fin.
Tyvärr.
 
Jag kommer fortfarande ha denna fula kropp.
Jag kommer fortfarande att vara fula Denice.
 
Usch.
 
 



Du

Alla beslut.
Alla handlingar.
Allting som har hänt i mitt liv har lett mig hit. Till här, till nu, där jag är nu.. På något jävla vänster har allting tagit mig hit, saker har en mening. Man kommer kanske aldrig få veta varför eller hur, men det har sitt underliga lilla sätt..

Livet, dagen, allting runt omkring dig leder dig till nuet.
Strunta i dået, det var bara någonting som ledde dig. Men kom ihåg de bra sakerna, minnen som betyder någonting, saker som du är stolr över. Men framför allt, kom ihåg vem du är.

Du måste försöka lita på vissa av dina instinkter, magkänslan och ryggmärgen.
Ja.


Jag är ingen jävla poet, men ibland så tror min hjärna att jag är Shakespeare eller Strindberg. Men icke.
Jag, jag är jag och det är jag ganska stolt över! ♡



jag är töntig, men ärlig

Hon ger mig fjärilar.
Det spelar ingen roll om det är när jag ser henne irl eller om jag ser ett foto på henne. Om jag smsar med henne eller om vi pratar i telefon, eller om jag bara tänker på henne.
Hennes ögon får mig att smälta inombords och hennes skratt är seriöst musik i mina öron. Hennes läppar är mjukare och lenare än sammet och hela hon strålar.. Hon får min puls att höjas och den skenar iväg när hon håller min hand, kysser mig och när vi kramar varandra. Hon får mig att bli glad och jag glömmer bort tiden när jag är med henne. Jag glömmer allt när jag är med henne, hon får mig att må bra..
 
 



feelings

Balkommité mötet gick ganska bra, vi kom fram till mycket och ja.. Balen blir nog bra tror jag :)
 
Jag ligger ute på kullen i solen och bara önskar att tiden skulle gå ännu långsammare.. Tiden går för snabbt, proven ställer sig i kö och fritiden och sömnen har semester. Samma med allt annat, allt tar semester och jag skjuter iväg mig själv från allt och alla. Förlåt för att jag gör det, men jag känner att jag tynger ner era glada och roliga liv med mitt dystra och mörka..
Musiken spelar som vanligt högt i mina öron men denna gången strömmar inte tårarna ned för kinderna. Nej, de trycks in och blir tvingade att gömma sig för aty ingen ska behöva fråga. Så att ingen ska behöva lägga sig i, de kommer bara att skada sig då och det vill jag inte.
 
Jag saknar förut. Jag saknar då. Även fast allt det förstörde mig och jag inte såg ut såhär så var jag inte lika skadad då som jag är nu. I'm damaged. Förstörd.
Ingenting är rätt längre, det går fel. Det fungerar inte. Det är förstört. Sönder. Allt är galet.
fan.



Tankar

Allt är så underligt.
Hur blev det såhär, varför är det såhär? Jag vill låta tårarna falla ner för mitt osminkade ansikte, men jag tror att de är slut efter nattens alla tårar. Solen skiner utomhus men natten härjar omkring inombords. Jag behöver inga svarta katter, gå under stegar eller krossa speglar för att Olyckan skall komma fram. Hans hemska hånskratt ekar i mitt huvud och får mina ögon att svartna.
 
Jag är inte ledsen men jag är inte exakt glad heller. Ja, jag kan skämta och le under dagen men det betyder inte att jag mår bra.. Att fejka ett leende och säga 'jag är okej' eller 'jag mår bra' är mycket lättare än att förklara varför jag mår som jag mår. Ibland vet jag inte ens hur man ska förklara eller berätta.
 
Äcklad. Jag blir så jävla äcklad. På mig. På dom. På allt.
Demonerna gräver sig djupare in i min själ som de sedan äter upp sakta men säkert. Den som jag vill och behöver prata med finns inte längre. Jag får fortsätta att vara tom och bli ännu mer tom, men fylld av demonerna. Fylld av tankarna. 
Tankarna som förstör mig.
Och jag börjar sakta men säkert förstöra mig själv.
 







"I'll make a wish, take a chance, make a change and break away"

Låt mig få glömma.
Låt mig få bli av med minnena, bilderna.. Få kunna släppa känslan. Kunna glömma hur din nakna kropp var mot min, dina läppar mot mina och din hand i min. Kunna släppa kontrollen du fortfarande har över mig och låta mig gå vidare ännu mer.
Låt mig få glömma så att jag kan sluta känna såhär. Låt mig få skära upp min mage så de fjärilarna som är kvar kan flyga ut, låt min hjärna få ruttna så att inte bilderna kommer upp flygandes och får mitt hjärta att fladdra till.
Ta bort allt vatten inom mig så inga tårar längre kan ta sig ur mina ögon, radera min röst så att ingen längre får höra mina patetiska snyftanden klockan två, tre på natten. Låt mig få ta bort allt inom mig, radera min själ, radera mig.
Låt mig försöka.
Låt mig få glömma.
Låt mig få gå vidare.
Låt mig släppa taget.
Men jag kommer ändå aldrig glömma något som en gång fick mig att le.
 
 
 



hemlighet

Jag är trött på att vara som din 'dirty little secret'..  Jag förstår verkligen inte vad du riktigt vill och du gör mig ledsen och förvirrad.
Du får mig att börja gråta från ingenstans när jag precis varit skitglad, men du har väl en tendens att få mig att bli glad när jag varit ledsen.. ibland sådär.
Jag klarar inte av detta på en gång, särskillt inte i de mängder som det läggs/kommer fram i.
Vill du ens ha något med mig att göra? Vill du helt seriöst ha mig i ditt liv, synligt, eller vill du att jag ska fortsätta vara som en hemlighet..  För egentligen så klarar jag inte av att vara en hemlighet, din hemlighet.



Sömn, vart är du?

Jag kan verkligen inte somna.. Vad är detta för bullshit?
Sängen känns kall och ensam, saknar att ha någon brevid mig vare sig det är en vän eller partner.. Kanske bara är så att jag verkligen är dödsful och att folk faktiskt bara låtsas? Jag gillar ju inte ens mig själv, så hur kan då andra gilla mig?

Det är inte ens kul, för när jag borde sova så vaknar hjärnan till och börjar tänka på allting.. Funderingar och tankar, flashbacks, nej.. Jag blir bara ledsen fan, och musiken som borde hjälpa mig att slappna av börjar komma till liv mer än vanligt och blandas in i alla tankar.
Ugh.

Som jag 'alltid' säger
Skitsamma